Kopparhanteringen i Ljusnarsberg
 
 

Kopparbergs kyrkby och Ljusnarbergs socken hade antagligen inte bildats och inte heller utvecklats på det sätt som skedde om inte kopparhanteringen medverkat. Det är viktigt att känna till hur kopparbrytningen började och utvecklades för att förstå den historiska utvecklingen av samhället. Fiskare och jägare hade i början av 1600-talet sett ”kopparstreck” som tydde på lönsamma fyndigheter. Flera mineralletare opererade snart i området och en av de mera lyckosamma var Jakob Urbansson. Enligt en gammal handling fick Jakob Urbansson den 30 december 1613 rätt att uppta och bruka ett av honom funnit järnstreck i Linde Bergslag vid sjön Ljussgarn (Gammalt namn på Ljusnarn). Vidare fick Jakob Urbansson tillstånd att använda "Ormhyttan" år 1614, vilken var ett "ödetorp" i Linde Bergslag. Torp (kunde vara en hytta eller smedja). Ormhyttan var enligt en avhandling av Carlborg den enda i orten urminnes kopparhyttan ,  "Möjligen uppförd och övergiven redan under medeltiden". Vidare påstår Carlborg att malmen till Ormhyttan och Östra Born kan ha tagits från Finngruve-, Runnbergsfältet eller mer sannolikt från Fallgruvan. Carlborgs avhandling ingår i ett verk som heter Ljusnarsbergs Malmtrakt.

Ett protokoll af den 26 oktober. 1629 berättar, att för 30 år sedan bodde ingen vid gruvorna. 1628 kom emellertid en finne, Henrik från Värmland dit och "snart var alla där boende som hans mågar och släktingar” I samma protokoll finns antecknat, att man tre år förut vid Östra Born funnit lämningar efter en koppargruva och en hytta. På denna plats fanns 10 lass gammal malm samt knaster och Kopparnasar. Hyttruinen var märklig. Man såg lämningar av hyttpipan och inne i dess ring fanns resterna av ett träd som ruttnat ner. Stubben uppgavs vara nära en meter i diameter. Av fyndet drog man slutsatsen att hyttan kunde vara från medeltiden då ett träd knappast slår rot i en giftig hyttpipas miljö förrän marken urlakats, vilket säkerligen kan ta bortåt hundra år. Om man sen lägger till den tid det tar för ett träd att växa till uppgiven dimension och ruttna ner så rör det sig om en tid av sammanräknat omkring 300 år. Gamla kolbottnar fanns även, där stora furuträd låg nedfallna och förmultnade. Allt detta styrker att här funnits ett gammalt bergsbruk, som i hast lämnats på 1300-talet p.g.a. oroligheter eller möjligen beroende på orten ödelagts till följd av digerdöden år 1350. Det förefaller mest sannolikt att kopparmalm från den gamla Fallgruvan bearbetats vid Östra Born för att senare överges. Det finns heller inte något som tyder på att finnar bröt och bearbetade malm vid denna tid

Jakob Urbansson var en skicklig malmletare. Den 21 mars 1628 fick han Kungl. Maj:t:s privilegium att tillverka "Koppar och silver på Ljusnarsbergsfältet, närmare bestämt vid den s.k. Stora gruvan. Redan 1627 hade han hittat kopparmalm. Av intresse att nämna är att ett annat privilegium finns daterat 30 mars 1627, som ger tre bönder. Jon Hummer, Erik Nilsson och Jon Nilsson rätt att bryta kopparmalm i Linde socken  " upp i finn marken" d.v.s. Ljusnarsberg. Inga anteckningar finns att dessa tre skulle ha påbörjat någon brytning. Hösten 1627 började Urbansson att anlägga den första koppar-hyttan i Krokfors med Louis de Geer m.fl. som förläggare (finansiärer). Kopparn skulle leveras till en vågbod i Lindesberg och senare till vågen i Ljusnarsberg (Gruvstugan).

Koppartillverkningen utfördes av bergsmän som reglerades enligt Kungl. Maj:t:s förordningar 1641 och 1647. Bergsmännen erhöll då bergfrälsefrihet, vilket innebar befrielse från skatter, avgifter och tionde. Kravet från kronan var dock att " Bergsmännen skulle låta sin plikt och skyldighet vara bemellte bergsbruk med högsta flit och allvar fortsätte". Den bergsman som inte uppfyllde plikten att bearbeta gruvorna och tillverka kopparn förlorade sin skatte-frihet. Bönder och torpare var också befriade från skatt mot dagsverken vid kopparbruket och leveranser av "skatteved" gratis till bruket. Statens åtgärder påminner om våra dagars industristöd men med hårdare krav. Ljusnarsbergs Kopparverk som anläggningen benämndes ägdes gemensamt av bergs-männen. Var och en hade ett antal andelar, fjärdeparter och arbetade i anläggningarna vissa antal dygn i förhållande till sin andel. Fjärdepart betyder alltså andel och inget annat 1646 fanns ex. 70 bergsmän, vilka innehade 102 fjärdeparter, vissa hade fler andra färre.

En ny väg drogs från Ljusnarsberg till Guldsmedshyttan. Koppar fraktades på den med hästforor och sedan på Råsvalen på en av staten byggd båt till Lindesberg och sedan åter med foror till Arboga.

Under 1630-talet steg kopparproduktionen ständigt och omfattade sammanlagt från 1633 till 1640 293 ton "garkoppar" d.v.s. ren koppar (i genomsnitt 42 ton per år). Som parentes kan nämnas att från 1633 till 1700 tillverkades 3100 ton garkoppar (i genomsnitt 46 ton per år). Vidare kan konstateras att från 1633 till 1905 framställdes i Ljusnarsberg 11700 ton koppar d.v.s. 3,7% av den totala kopparproduktionen i landet om 320000 ton. Av de 11700 tonnen producerades som nämnts 3100 ton under 1600-talet 2500 ton på 1700-talet och 5900 ton på 1800-talet. Bättre gruvbrytnings- och raffineringsmetoder medförde att produktionen ökade på 1800-talet.


Kartor över Östra Born


Industriregionen i Östra Born


Stora Stöten i Kopparberg


Handbrytning i Katarinagruvan i Kaveltorp Kopparberg

Varför det heter garkoppar framgår av följande processgång:

Malmen som vanligen består av kopparsulfid och en mindre del järnsulfid smälts i sulu-
hyttan. Hyttpipan fylls i överdelen lagervis med malm slaggbildande ämnen (kvarts) och
träkol. Ved och kol förs sedan in i underdelen och tänds på och blästerluft trycks in i
hyttpipan. Malmen smältes och bergarten bildar en slagg, som kan skiljas från koppar-
och järnsulfiden, skärstenen, genom att den är lättare.  Skärstenen, rinner ut i sand
där den stelnar till en skorpa, som hackas sönder och förs till rosthusen.

I de murade båsen i rosthusen läggs växelvis med ved, träkol och skärsten, varpå veden
tändes och rostningen sätts igång. Vid denna process avlägsnas en del av svavlet från
skärstenen som svaveldioxid. Ofta fick processen upprepas upp till 3 gånger, vilket
kallades att vända rosten (härifrån kommer yrkesnamnet rostvändare)

Den färdiga skärstenen förs sedan till råkopparugnen. Här blandas skärstenen med
träkol och slaggbildande ämnen i en ugnspipa och smälts. Kvarvarande slagg tas bort
och råkopparn tappas i formar av sand där den stelnar till tackor (koppargaltar).
Tackorna omsmälts sedan i garhärden, belägen i samma hytta som råkopparugnen.
Under det att råkopparn smälts under stark bläster raffineras den från föroreningar som
bl.a. järn och bly som avlägsnas via slaggen.

Prover tas gång på gång tills det att kopparn är färdig. Provtagningen gick till så att en
järntenn doppades ner i smältan och sedan avkyldes i vatten. Den tunna kopparhinnan,
som fastnat på järntennen utsmiddes av garmakaren. Denne avgjorde sedan när kopparn
var färdig. Detta prov brukade garmakaren göra bakom härden dold för andras blickar.

En skicklig garmakare var ex. Fredrik Jansson i Tappen.

När kopparsmältan var klar hälldes den i järnkokiller och avkyldes i en stor järnkittel med
rinnande vatten. Därefter knackades koppartackorna ut och skickades under namnet
garkoppar för vidare behandling.

1638 fanns det 43 bofasta bergsmän fördelade på (20 par i gruvan) samt 16 hantverkare m.m.
Antalet bergsmän ökade dock kraftigt och 1646 fanns hela 70 bergsmän i Ljusnarberg.

Antalet hyttor var betydande:

Råkopparhyttor

Finnhyttan
2 ugnar

Nedre finnhyttan
2 ugnar

Kopparberget
1 ugn
Peder Andersson

Kopparberget
1 ugn
Frantzeshyttan

Kopparberget
1 ugn
Hindrich Grell

Kopparberget
1 ugn
Oluff Matsson

Kopparberget
1 ugn
Harald Olofsson

Kopparberget
1 ugn
Jakob Urbansson
 

Det fanns emellertid endast en garhytta för slutraffineringen.

Ett problem var att ordna vatten för driften. En damm byggdes 1638 vid Stora Hörken (omkring 2 m hög). Vidare företogs på Bergskollegiums uppmaning mätningar för att undersöka om en kanal kunde byggas mellan Ljusnarn och Olovsjön. 1648 gavs order om kanalens byggande men den blev inte utförd. Vissa grävningar gjordes dock. (avståndet mellan sjöarna var 1188 m och nivåskillnaden 9,3 m)

Enligt en rapport av Grissbach till Axel Oxenstierna var utsikterna för kopparverket i Ljusnarsberg mycket goda. Ett ras i gruvan 1646 medförde olägenheter men med statligt stöd kunde problemen övervinnas. 1647 erhöll bergsmännen tillstånd att bygga en hammare för tillverkning av diverse järnredskap. Däremot fick man inte ha kopparslagare på orten, "ty sådana skulle vara sysselsatta i städerna".

Ett problem var finansieringen. En familj Amija från Arboga lämnade 1643 ett lån om 5000 riksdaler i syfte att erhålla framtida kopparleveranser för försäljning. Nedgång i tillverkningen gjorde att bergsmännen levde med denna skuld långt in på 1700-talet. Man kan dock konstatera att den största kopparproduktion som någonsin förekommit vid Ljusnarbergs kopparverk nåddes åren 1646 och 1649, omfattande 127 ton (850 skeppspund).

Som nämnts avled 1650 mannen som verkligen lyckats få fart på koppartillverkningen, nämligen bergmästaren Harald Olofsson. 1656 utsågs en ny bergmästare, Gerdt Pohlman (vädergudens anfader?). När Pohlman anhöll att få anlägga en kopparhammare erhöll han visserligen tillstånd men den skulle i så fall ligga minst 3 mil från Ljusnarsberg. Lite bättre lycka hade efterträdaren Otto Lybecker (förordnad 1663), som erhöll tillstånd att anlägga en hammarsmedja i Stjärnfors för utsmidning av koppar till ungerska plåtar, tak- och kittelbleck. För att klara de statliga utgifterna betalade Bergslaget en viss mängd koppar till staten (12 % av produktionen). Statsintäkten var omkring 2000 daler silvermynt, som bl.a. användes till löner:

Bergmästaren
600 daler silvermynt per år

Justitarien (vice bergmästare)
75 daler silvermynt per år

Barberaren & medikamentkostnader
300 daler silvermynt per år

Vågskrivaren
100 daler silvermynt per år

Konstknekten och hans dräng
200 daler silvermynt per år

Gruvfogden
50 daler silvermynt per år

Profossen(Polis)
75 daler silvermynt per år

Summa kostnader
1400 daler silvermynt per år

1667 befarade bergmästaren att orten kunde bli öde om inte ett nytt malmstreck hittades. 1668 räckte inte bergsmännens spannmål längre än till jul - nöden stod för dörren! Kunglig Maj:t ingrep med då med anslag 1669-1678 för att gruvorterna skulle kunna drivas på djupet. Staten genomförde också skattelättnader men dessa kom inte bergsmännen till godo utan hamnade i städernas köpmäns fickor. Bergsmännen slöt då ett 10-årigt kontrakt med direktören för Avesta kopparbruk, Isak Cronström. Enligt detta skulle Cronström köpa hela kopparproduktionen till hyggliga priser. Han såg till att den nya Haraldsgruvan drevs med kraft. Av intresse att nämna är att en del av kopparproduktionen, prästkopparn, skulle användas till kyrkoherdens och komministerns löner.

Under slutat av 1670-talet minskade kopparbrytningen drastiskt och koppar måste tas utsocknes ifrån som t.ex. från Hjulsjöbrottgruvan. Än värre blev situationen under 1680-talet, då årsproduktionen sjönk under 10 ton. För att råda bot för problemet anställdes 1688 Anders Olufsson i Svartviken som
malmletare och dessutom utlyste Bergskollegium en belöning om 50 daler silvermynt och en silverbägare för särskilt duktiga malmletare. Genom nya schakt i storgruvans norra del steg koppartillverkningen till 25 årston år 1688. Senare år 1695 sjönk åter produktionen så kraftigt att bergmästaren Daniel Svedberg skrev att "Om inte bergslagen snart under armarna blive hulpne fruktar jag att den lärer i otid opptröttna" (gå under) Gruvbrytningen gick så dåligt under slutet av 1600-talet att bergsmännen tvingades köpa kasserad malm från Filipstad och Hedemora till hyttorna i Kopparberg. Malmen kördes dit i långa hästtransporter. Stor nöd rådde, ja till och med svår hungersnöd förekom och dessutom stor arbetslöshet bland gruvarbetarna.

1695 kom Elisabeth Eriksdotter som en räddande ängel. Hon fann malmfläckar, bl.a. under en rotstalp när hon vallade kor vid den blivande Finngruvan. Hon samlade ved och brände i berget och där fanns mycket riktigt koppar. Det visade sig att Finngruvefältet hade en rikare malm än Storgruvefältet. Ett hyttebruksdygn gav 113-150 kg koppar mot endast 105 kg ur malm från Storgruvan. 1696 var 58 personer sysselsatta vid gruvan. Redan 1696 lämnade gruvan hälften av års produktionen i Ljusnarsberg. Vid ett besök av Bergskollegiets president Didrik Wrangel 1696 erhöll Elisabeth 60 daler silver mynt och en silverskål värd 30 daler silvermynt.

På skålen var skrivet
AV KUNGLIG NÅD ÄR DENNA SKÅL JÄMTE 60 DALER SILVERMYNT
FÖRÄRAD HUSTRUN ELISABETH ERICSDOTTER FÖR FINNGRUFANS UPPFINNANDE


Stora Stöten i Finngruvan omkring 1900


Karta över Finngruveområdet 1727

Årsproduktionen höll sig några år på nivån 40 ton garkoppar för att under första decenniet under 1700-talet åter igen sjunka till 20-30 ton. Storguvan låg efter 1710 helt öde och Finngruvefältet hade varierande utfall. 1721 anslog staten emellertid 2700 daler kopparmynt till konstschaktet i Finngruvan. 1719 gjordes ett stort fynd, nämligen i Tyskgruvan. 1725 anställde flera bergslag, Nya Kopparberg, Grythytte m fl. Hans Persson i Båth som malmletare. Denne tycks ha funnit Yxsjö gruvfält.

I en resolution den 7 februari 1728 tillät Bergskollegium att ytterligare ett smältverk för koppar fick uppföras och denna gång i Östra Born i Ställdalen. Ägare blev åtta bergsmän i Björkberget, Born, Lövfall, Ställberg och Aborrtjärn. Dessa hade sedan tidigare andelar i Finnhyttorna. Östra Borns kopparhytta var sedan den som längst bedrev kopparframställning i Ljusnarsberg. Vid denna tid fanns 9 kopparhyttor i Ljusnarsberg: nämligen 1 i Högfors, två vid Norra Finnhyttan, tre vid Storguvan, två vid Heden i Bångbro (Södra Finnhyttan) och 1 vid Östra Born. Hyttorna försörjdes huvudsakligen med utsocknes malm. Genom att Yxsjö- Tysk-, Älg- och Ljusgruvorna började bearbetas på 1730-talet steg koppartillverkningen till cirka 60 årston 1740 för att åter sjunka till 45 ton 1750. Fortfarande var dock en relativt stor andel baserat på utsocknes malm.


År 1756 byggdes ett sädesmagasin (nuvarande museet) där säd kunde lagras för sämre tider.

Under 1750- talet bröts endast små kvantiteter malm i Ljusnarsberg. De 12 hyttor som var verksamma försörjdes med malm från gruvor belägna på flera mils avstånd. Följande hyttor var i gång: Storgårds-, Norra Michels-, Södra Michels-, Krokfors-, Norra Finns-, Borns-, Bångs-, Dalkars-, Silver-, Högfors- och Segerforshyttorna.
 
Den kraftiga nedgången av kopparproduktionen inom Nya Kopparbergs Bergslag efter 1750 innebar att invånarna hade svårt att försörja sig. Detta medförde en kraftig utflyttning. 1767 minskade socknens invånartal från 3747 till 3522 d.v.s. med 225 personer. Torpare i norra och nordöstra delen av bergslagen började därför redan på 1670-talet att bryta och sälja järnmalm till utsocknes järnverk. År 1720 hade hanteringen nått stor om-fattning. Tyvärr kunde järnmalmen inte förädlas inom Bergslagets område, då skogstillgångarna var reserverade för koppartillverkningen. Malmbrytningen fick dessutom inte utföras med tillmakning (eldning på berget) för att spara ved utan man skulle använda krut som var mycket dyrt. En  orsak till att man ville ägna sig åt tackjärnstillverkning var att tackjärnet hade en gynnsammare prisutveckling under andra hälften av 1700-talet än kopparn.

År 1763 köper Nya Kopparbergs, Hällefors, Grythytte och Hjulsjö bergslag tillsammans
Stora Gården för att användas som bergmästarboställe


Stora Gården som Bergmästarboställe

1766 erhöll Nya Kopparbergs Bergslag tillstånd att tillsammans med Segerfors silververk uppföra en masugn samt själva driva en masugn i Salbo. All skog i Nya Kopparberget skulle dock höra till koppartillverkningen. Vidare meddelade staten att "koppar- eller silvertillverkningen kunde bli lidande genom det nya näringsfånget".
På grund av det brydsamma läget beslöt Bergslaget 1786 att satsa ännu mer på tackjärnsframställning och lät uppföra en ny masugn vid Hörken. Denna kördes igång 1771. Under 1700-talets senare hälft steg emellertid kopparproduktionen genom nya fynd i Ljusnarsbergs fältet och med malm från Mårdhyttefältet i Lindesberg. En bidragande orsak var också myndighetens hårda tag. 1772 bötfälldes flera bergsmän för försummelser med koppartillverkningen.

Följande produktionssiffror gällde för slutat av 1700-talet:

1761-1770
185 ton

1771-1780
246 ton

1781-1790
155 ton

1791 föreslogs att kopparbergslaget skulle omvandlas till järnbergslag men 1794 konstaterades att framtiden med tanke på 1780-talets produktionssiffror såg ljus ut. 1790 var endast fem koppar hyttor i drift, nämligen Östra Born, Norra Finnhyttan, Michelshyttan, Storgårdshyttan och Hed- eller Södra Finnhyttan (i Bångbro). 1797 till 1801 uppförde Bergslaget masugnarna Ställdalen och Hed / Krokforshyttan.


Hyttan i Ställdalen

Under början av 1800-talet gick kopparhanteringen ännu sämre . Åren 1801-1802 uppgick förlusten för gruvarbetet i Gustavs Schakt i Ljusnarsgruvan till 3400 Riksdaler. Garkopparproduktionen uppgick 1811-1820 till endast 70 ton d.v.s. 7 ton per år. En framgång var dock Kungl. Maj:t medgivande 1805 för bergslaget om fri tackjärnsblåsning men detta hjälpte föga ty fattigdomen bredde ut sig och 1809 måste man blanda benmjöl, bark och halm i brödet.

1817 krävde staten en utredning för att undersöka möjligheten att mantals- och skattelägga de frälsefria hemmanen i Nya Kopparbergs Bergslag.


Vaskverket ( flotationsverket ) i Kaveltorp


Flotationsrening av metaller i Kaveltorps vaskverk


Raffinering av silver i Kaveltorp


Gruva i Kaveltorp. Modell av Hans Harnisch


Kaveltorps industriområde
 
 

Sammanställt av Jan Pernstål