Kyrkstölden 1820

(Natten till lördagen den 7 oktober)
 

Det är mer än en gång som tjufvar beredt sig inträde i Ljusnarsbergs kyrka. 1642 den 26 april
grävde sådana sig in under tornet i kyrkan, höggo sönder sakristidörren och locket på 2:ne kistor
samt togo 11 Daler 2 öre kmt(kopparmynt) jämte en tennkanna och 10 alnar rödt bänkkläde.
Kannan återfanns i Linde den 29 maj; men icke tjufvarne.
1650 bortstulos 57 Daler kmt och 1663 50 Daler.

Detta var emellertid bara småsaker i jämförelse med den stora stölden 1820.
Härmed tillgick sålunda;
I veckan mellan den 3 och 10 sept. 1820 praktiserade sig tjufvarna in genom västra ytterdörren i
sakristian, dock utan att lyckas tillgripa någonting. Vid upptäckten häraf beslöts, att nämda dörr
skulle genast igentimras och väl förses med järnband, vidare att kyrkans kassakista skulle inne-
slutas i ett kontor, förfärdigadt af tjocka plankor med fastnitade järnstänger jämte järnbeklädda
dörrar och ett dyrkfritt lås, hvartill anslogs 2 skeppund stångjärn.

Kyrksnickaren Jan Andersson i Finnfall tog sig genast före med arbetet på skåpet. Nästan dag-
ligen infunno sig personer för att åse arbetet; men någon misstänkt kunde han ej påminna sig
ha sett. Antagligen var det någon icke misstänkt som tog lägenheten i skärskådande. Natten
mellan den 6 och 7 oktober, mickelsmässoveckan, förnyades inbrottet och lyckades mycket bra.
Hela kassakistan med däri befintligt silfver och penningmedel anammades.Kyrkrådet stod där
alldeles handfallet och visste icke hvad det skulle göra. Man ålade uppsyningsmännen att hvar i
sitt skriftlag hålla noggrann undersökning såväl inom som utom hus. Beslutet fattades den 8 oktober.

Veckan efter den 3 sept. 1820, således efter första inbrottet, vaknade Hilkens hustru vid Finn-
grufvan en natt upp ur sömnen af en häftig knackning på dörren. En karl stod därute och begärde
enträget att få härberge. Hustrun sade: I denna koja finns intet att ligga på; men i gårdarne här
intill kan man bättre bli härbergerad.
Se så, var nu inte omöjlig. Släpper ni inte in mig, så tar jag ut fönstret och stiger in.
Hustrun blef förskräckt, steg upp, tände eld i spisen och släppte in karlen.
Det var en högväxt gestalt, klädd i gråa kläder och med ett bylte under armen. Han satte sig vid
spiseln, tog upp en sjöskumspipa ur fickan och begynte röka.Efter en stund vände han sig till värdinnan och sade:
Hvilken rår om marken, som den här stugan står uppå?
Jan Häger!
Jag tror Jan Häger har ägor öfverallt.
Känner ni honom då?
Ja, honom har jag kännt länge.
När pipan var utrökt, lade sig karlen på en bänk vid väggen och insomnade; men tidigt om mor-
gonen tog han sitt knyte och gick. Hustrun tyckte sig märka att någonting skramlade i knytet, all-
deles som järnsaker.
Och när mannen vek om norra knuten af stugan, drog kvinnan en suck af lättnad; ty hon tyckte
att mannen såg misstänkt ut. Ett par dagar efteråt spordes, att inbrott skett i sakristian. Det klack
till i hustru Hilk; Tänk om det var tjufven som jag hyste.

Lördagen den 7 okt. sågs en häst förspänd en groft tillyxad kärra med 2:ne personer i sätet fär-
das fram efter vägen, som går från Sundet till Bruket. Det var Jan Hindersson i V:a Born, som
skjutsade Israel Jansson i Svartviken, hvilken ämnade sig till Filipstad. Kärran upptog utom de
två karlarne koffertar och kistor, hvilka tillhörde icke blott Israel Jansson utan äfven tre hans kam-
rater: Anders Jansson från Ställbergstäkt,Anders Gunnarsson i Sundet och Anders Andersson i
L. Smedberg. Dessa tre ämnade sig också till Filipstad, men rodde från Sundet till Skäret och
gingo därifrån genvägen till Hjulsjö, där de skulle sammanträffa med Israel Jansson.
Om aftonen klockan 9 anlände denne till Hjulsjö tillika med sin skjutskarl.
Klockan 4 om söndagsmorgonen fortsattes färden.
Emellertid sammanträffade Jan Hindersson i Hjulsjö tillika med skäddaren Karl Ställberg, som
bjöd honom ned till Qvarnströms på en sup. De öfriga i sällskapet stodo med hästarne på klock-
aregården. Man åtskildes. Efter några dagar träffade skäddar Ställberg Erik Matsson i Stråtgår-
den. Man kom att tala om kyrkstölden, hvilken nu var i hvars mans mun, och Ställberg sade sig
hafva hört 2:ne kvinnor, som för hvarandra yttrat någon misstanke om de till Filipstad bortflyttade
personerna. Äfven frågade han Erik Matsson: Mån´inte jag får göra ed på att jag råkat Jan Hin-
dersson och hans kamrater till Hjulsjö?

Sådant kärringprat m m. yppades vid kyrkrådssammanträdet den 29 okt men ledde naturligtvis
ej till någon spaning på tjufvarne. Lika litet resultat hade den rannsakning som hölls inför Härads-
rätten. Silfret var och förblef borta. 1829 den 8 mars var det någon, som framställde den begäran
i kyrkstämman, att Häradsrättens protokoll öfver rannsakningen i anledning af kyrkstölden skulle
lösas; men man ansåg det skulle bli för dyrt.

Aldrig kunde väl kassör Erik Lundblad drömma om att hans stora silfverkanna, som 1805 den 25
okt. förärades till kyrkan såsom testamente efter honom, hans hustru och syster, fru Brita Tengman,
skulle falla i röfvarhänder. Denna preciösa, med kosteligt arbete utzirade, utrikes ifrån
komna silfverkanna vägde 107 lod.
Andra saker, som gjorde kannan sällskap, voro; den af drottning Kristina förärade kalken á 44 ½
lod med därtill hörande patén á 8 ½ lod samt en liten hålig slef; vidare Sevallii kanna á 115 ¼ lod,
Lybeckers kanna á 60 lod, Lundii oblatask á 34 ¼ lod, Erik Norings ljusstakar á 82 lod. Vidare
penningar: 4 st. holländska dukater, 16 Rdr 32 sk. speciemynt, Bestående mest af 2-, 4- 8- och
16-skillingstycken. En sedel á 20 Rdr banko, smärre sedlar, 9 Rdr samma mynt, dessutom skil-
jemynt af koppar jämte en kollekt till aflidne Nordqvists barn 11 Rdr banko.
En gammal håf af silke blef också delvis förstörd.
Se där förlusten af den stora kyrkstölden.

Från Ljusnarsbergs krönika 1918 av Karl Hult
 

Sammanställt av Clifford Hallberg och Edolf Andersson