Bångbro-Stina
 

-första kvinnan i församlingen.

För ett antal år sedan gjorde en person tillsammans med "Gnesta-Kalle" ett radio-program där dom spelade några skivor med "Bångbro-Stina". Efteråt kom ett telefonsamtal från en tacksam lyssnare som berättade att han på 30-talet vid flera tillfällen såg henne uppträda. Han mindes att hon hade en käck pannlugg och ett som han sade "ovanligt manhaftigt" spelsätt. Numera kanske inte så många kommer ihåg denna tidiga dragspelerska.

Därför kan det vara lämpligt att skriva några rader om hennes artistbana.
Hon hette egentligen Stina Karlsson, var född 1909 (dog 1982) och började lära sig spela dragspel i femårsåldern. Sitt musikaliska påbrå hade hon ärvt av sin far Robert Karlsson, som arbetade vid Bångbro-verken, men brodem Nisse var den som egentligen lärde henne spela. Han var en på den tiden mycket uppskattad musikant som blev Stinas förste duettpartner på danser och andra tillställningar i trakten av Bångbro, som ligger vid Kopparberg i norra Västermanland (Örebro län).

Så småningom lade brodern spelet på hyllan och Stina fick fortsätta ensam. "Stina ville bara spela, hon var aldrig ute och roade sig som vi andra ungdomar" sade en av hennes jämnåriga i en artikel i Bergslagsposten. När hon gick till danstillställningar var det för att spela dansmusik. Mångfaldiga gånger dansade ortens ungdomar efter hennes musik i gamla ”Japan”, den tidens mycket enkla 'Nalen' i Bångbro.

Spelningarna ledde henne så småningom till Filipstad där hon blev duettpartner till Albin Fernström (1892-1960) och biträde i hans musikaffär. Tillsammans med denne Albin gjorde hon 16 skivinspelningar mellan åren 1930–1938. Han var en framstående dragspelare och hade också de rätta kontakterna. Det betydde turnéer land och rike runt för de båda, radiodebut 1930 och grammofonkontrakt med Polyphon-bolaget samma år. Albin var god vän med Nils Ferlin och tonsatte flera av hans dikter. Ett flertal av Bångbro-Stinas och Albin Fernströms inspelade låtar har därför texter av Nils Ferlin: Kom till mej på lördagkväll, Skidlöpar-valsen, Rallare-valsen, Lull-lull-lull och Någon gång si så där apropå. Bångbro-Stina och Albin Fernström turnerade också flitigt i folkparkerna, ibland under namnet Bångbro-Stina & Albin Fernströms dragspelskvartett.

Nils Ferlin
I Filipstad kom Stina och Albin att tillhöra kretsen till Nils Ferlin. Som många diktare hade han en ojämn inkomst och var ofta utan pengar. Stina mindes: "Den stackarn fick man hjälpa jämt och samt, han var fattig som en kyrkråtta och man fick ofta sticka åt honom en hacka." Som tack for hjälpen ordnade Ferlin så att Stina och Albin fick åka till London 1932 och göra inspelningar på ett skivbolag som hette Durium, där Nils Ferlin skrev schlagertexter.

Durium eller "Veckans skiva", som den kallades, var en brunfärgad böjlig pappskiva med två melodier graverade i ett hartsmatexial på ena sidan. Skivan kostade 1:25 och såldes i tidningskiosker och pappersaffärer i Sverige. En skiva gavs ut varje fredag. Meningen var att man skulle kunna prenumerera på skivan och få den som en veckotidning i brevlådan. Så var det i alla fall tänkt i USA där "Veckans skiva" blivit en stor succé innan depressionen satte stopp och verksamheten flyttade till London. I Sverige fick den däremot ett ganska svalt mottagande och försvann efter bara ett par år.

Bland övriga svenska artister på Durium märktes dragspelama Sundquist & Hylén, samt sångartister som Aino Taube, Gösta Kjellertz och Herbert Landgren. Merparten av inspelningarna var annars gjorda av utländska orkestrar och de första svenska artisterna på märket var faktiskt Bångbro-Stina och Albin Fernström.

Så här beskrivs i stora drag deras besök på Durium-bolagets studio enligt texten på skivfodralet. Ankomsten av de svenska artisterna väckte stor uppmärksamhet på skivstudion i London där många engelska musiker infunnit sig för att lyssna på "de svenske". När sen Stina tog fram sitt stora dragspel yttrade en av musikerna halvhögt: ”En så liten flicka kan väl aldrig spela på ett så stort spel.” Vänta och se blev svaret och det behövdes inte många sekunders spelning förrän han fullkomligt baxnade av pur förvåning.

Dragspelet var en manlig bastion under sin storhetstid. Men som alltid finns det ett lysande och förbisett kvinnligt undantag, Stina Karlsson - "Bångbro-Stina" svepte undan karlarna på dragspels-SM 1935, och besegrades bara av Kalle Grönstedt och Olle Johnny. Under hela 78-varvsepoken var hon den enda svenska kvinna som fick spela in en soloplatta.
 

Sammanställt av Clifford Hallberg och Edolf Andersson