Kopparbergs kyrkby och Ljusnarbergs socken hade antagligen inte bildats och inte heller utvecklats på det sätt som skedde om inte kopparhanteringen medverkat. Det är viktigt att känna till hur kopparbrytningen började och utvecklades för att förstå den historiska utvecklingen av samhället. Fiskare och jägare hade i början av 1600-talet sett ”kopparstreck” som tydde på lönsamma fyndigheter. Flera mineralletare opererade snart i området och en av de mera lyckosamma var Jakob Urbansson. Enligt en gammal handling fick Jakob Urban-sson den 30 december 1613 rätt att uppta och bruka ett av honom funnit järnstreck i Linde Bergslag vid sjön Ljussgarn (Gammalt namn på Ljusnarn). Vidare fick Jakob Urbansson tillstånd att använda "Ormhyttan" år 1614, vilken var ett "ödetorp" i Linde Bergslag. Torp (kunde vara en hytta eller smedja). Ormhyttan var enligt en avhandling av Carlborg den enda i orten urminnes kopparhyttan , "Möjligen uppförd och övergiven redan under medeltiden". Vidare påstår Carlborg att malmen till Ormhyttan och Östra Born kan ha tagits från Finngruve-, Runnbergsfältet eller mer sannolikt från Fallgruvan. Carlborgs avhandling ingår i ett verk som heter Ljusnarsbergs Malmtrakt.
Ett protokoll af den 26 oktober. 1629 berättar, att för 30 år sedan bodde ingen vid gruvorna. 1628 kom emellertid en finne, Henrik från Värmland dit och "snart var alla där boende som hans mågar och släktingar” I samma protokoll finns antecknat, att man tre år förut vid Östra Born funnit lämningar efter en koppargruva och en hytta. På denna plats fanns 10 lass gammal malm samt knaster och Kopparnasar. Hyttruinen var märklig. Man såg lämningar av hyttpipan och inne i dess ring fanns resterna av ett träd som ruttnat ner. Stubben uppgavs vara nära en meter i diameter. Av fyndet drog man slutsatsen att hyttan kunde vara från medeltiden då ett träd knappast slår rot i en giftig hyttpipas miljö förrän marken urlakats, vilket säkerligen kan ta bortåt hundra år. Om man sen lägger till den tid det tar för ett träd att växa till uppgiven dimension och ruttna ner så rör det sig om en tid av sammanräknat omkring 300 år. Gamla kolbottnar fanns även, där stora furuträd låg nedfallna och förmultnade. Allt detta styrker att här funnits ett gammalt bergsbruk, som i hast lämnats på 1300-talet p.g.a. oroligheter eller möjligen beroende på orten ödelagts till följd av digerdöden år 1350. Det förefaller mest sannolikt att kopparmalm från den gamla Fallgruvan bearbetats vid Östra Born för att senare överges. Det finns heller inte något som tyder på att finnar bröt och bearbetade malm vid denna tid
Jakob Urbansson var en skicklig malmletare. Den 21 mars 1628 fick han Kungl. Maj:t:s privilegium att tillverka "Koppar och silver på Ljusnarsbergsfältet, närmare bestämt vid den s.k. Stora gruvan. Redan 1627 hade han hittat kopparmalm. Av intresse att nämna är att ett annat privilegium finns daterat 30 mars 1627, som ger tre bönder. Jon Hummer, Erik Nilsson och Jon Nilsson rätt att bryta kopparmalm i Linde socken " upp i finn marken" d.v.s. Ljusnarsberg. Inga anteckningar finns att dessa tre skulle ha påbörjat någon brytning. Hösten 1627 började Urbansson att anlägga den första koppar-hyttan i Krokfors med Louis de Geer m.fl. som förläggare (finansiärer). Kopparn skulle leveras till en vågbod i Lindesberg och senare till vågen i Ljusnarsberg (Gruvstugan).
Koppartillverkningen utfördes av bergsmän som reglerades enligt Kungl. Maj:t:s förordningar 1641 och 1647. Bergsmännen erhöll då bergfrälsefrihet, vilket innebar befrielse från skatter, avgifter och tionde. Kravet från kronan var dock att " Bergsmännen skulle låta sin plikt och skyldighet vara bemellte bergsbruk med högsta flit och allvar fortsätte". Den bergsman som inte uppfyllde plikten att bearbeta gruvorna och tillverka kopparn förlorade sin skatte-frihet. Bönder och torpare var också befriade från skatt mot dagsverken vid kopparbruket och leveranser av "skatteved" gratis till bruket. Statens åtgärder påminner om våra dagars industristöd men med hårdare krav. Ljusnarsbergs Kopparverk som anläggningen benämndes ägdes gemensamt av bergs-männen. Var och en hade ett antal andelar, fjärdeparter och arbetade i anläggningarna vissa antal dygn i förhållande till sin andel. Fjärdepart betyder alltså andel och inget annat 1646 fanns ex. 70 bergsmän, vilka innehade 102 fjärdeparter, vissa hade fler andra färre.
En ny väg drogs från Ljusnarsberg till Guldsmedshyttan. Koppar fraktades på den med hästforor och sedan på Råsvalen på en av staten byggd båt till Lindesberg och sedan åter med foror till Arboga.
Under 1630-talet steg kopparproduktionen ständigt och omfattade sammanlagt från 1633 till 1640 293 ton "garkoppar" d.v.s. ren koppar (i genomsnitt 42 ton per år). Som parentes kan nämnas att från 1633 till 1700 tillverkades 3100 ton garkoppar (i genomsnitt 46 ton per år). Vidare kan konstateras att från 1633 till 1905 framställdes i Ljusnarsberg 11700 ton koppar d.v.s. 3,7% av den totala kopparproduktionen i landet om 320000 ton. Av de 11700 tonnen producerades som nämnts 3100 ton under 1600-talet 2500 ton på 1700-talet och 5900 ton på 1800-talet. Bättre gruvbrytnings- och raffineringsmetoder medförde att produktionen ökade på 1800-talet.
